Screeningar har varit bland de viktigaste verksamhetsområdena i Cancerorganisationernas historia genom tiderna – i vissa skeden till och med det allra viktigaste. Därför har det varit naturligt att organisationens eget forskningsinstitut, Cancerregistret, har skapat en stabil vetenskaplig grund för screeningarna. Det har säkert uppfunnits hundratals olika potentiella screeningtester inom de grundläggande vetenskaperna. Av dem har några tiotals börjat användas kliniskt. I Finland används tre former av screening i stor omfattning: screening för livmoderhalscancer, bröstcancer och tarmcancer.. Med avseende på screeningarnas mål – att förhindra dödsfall i cancer – har Finland varit framstående även på global nivå. Massundersökningsregistret inledde sin verksamhet 1968. Redan innan hade en del av Cancerföreningens verksamhet för massundersökningar utförts vid Cancerregistret. Att inrätta underregister var ett led i Erkki Saxéns utvecklingsstrategi. För underregistret utsågs en ansvarsperson och nödvändig personal, så att det skulle kunna utvecklas till ett centrum för forskning på området. Screeningar för livmoderhalscancer hade sedan 1960-talet varit en central del av Cancerorganisationernas verksamhet. Cancerföreningen hade inrättat cytologilaboratorier i anslutning till landskapens cancerföreningar och utbildade cytologer och cytologiassistenter. Sakari Timonen hade introducerat cytologi för livmoderhalscancer i Finland, och Niilo Voipio satte Cancerorganisationerna – och med hjälp av Cancerorganisationerna, hälso- och sjukvården – i arbete för att införa screeningarna på befolkningsnivå. Voipios vision och insatser var särskilt avgörande för att screeningarna blev en del av Cancerorganisationernas verksamhet när de utvidgades. Massundersökningsregistret inrättades för att utvärdera screeningarnas effektivitet. Uppgiften krävde en planering som möjliggjorde vetenskapligt giltig forskning. Utgångspunkten var folkhälsan: utvärderingen gjordes alltså på befolkningsnivå i avseende på förändringar i dödligheten (och incidensen). Målgruppen kallades till screening personligen och deltagarna och de som inte kom till screeningen registrerades. De olika gruppernas cancerrisk och dödsrisk övervakades med hjälp av cancerregistret. Cancerorganisationernas screeningar gav därmed upphov till en modell för ett organiserat screeningprogram. I dag skulle man tala om en screeningkedja. Nästa typ av screening var bröstcancerscreening. Som screeningtest användes mammografifilm, som analyserades vid regionala screeningcentrum. Massundersökningsregistret medverkade från början som en aktiv planerare. Den viktigaste vetenskapliga förändringen var randomisering av de som kallats till screening och kontrollpersoner. Screeningen inriktades på kvinnor som var födda under bestämda år och födelseåren breddades till att omfatta nya kohorter, så att alla kvinnor i en viss ålder kallades till screening inom några års tid. Screeningarna, precis som alla andra nationella reformer, skulle i varje fall ha införts gradvis och enligt en planmässig organisation som skulle möjliggöra utvärdering av effektiviteten. Förutom Cancerorganisationernas aktiva insatser var Medicinalstyrelsens tjänstemannastöd och rättsliga underlag avgörande, och utvärderingen av effektiviteten skulle inte ha kunnat utföras utan dem. Massundersökningsregistret utvärderade hela screeningkedjan, inte bara dess enskilda delar såsom laboratoriediagnosens riktighet eller huruvida rekommendationen om remiss följdes. Följaktligen kunde man ta reda på hur screeningarna hade lyckats uppnå det grundläggande målet att minska dödligheten till följd av cancer. Den vetenskapliga utvärderingen av de tre screeningformer som ingår i hälso- och sjukvården, nämligen screening för livmoderhalscancer, bröstcancer och tarmcancer, har utvecklats i en allt mer sofistikerad riktning, med efterhandsbedömning av screeningen för livmoderhalscancer, förhandsplanering med randomisering på gruppnivå för bröstcancerscreeningen och randomisering på individnivå för tarmcancerscreeningen. Teorin bakom randomiserad hälsovårdsforskning blev ett av Massundersökningsregistrets prioriterade områden. Vid sidan om och som resultat av den begreppsmässiga utvecklingen utarbetades de statistiska formlerna för den empiriska analysen. Till skillnad från tidigare utvärderades screening för prostatacancer genom en epidemiologisk samarbetsstudie, med (individuellt) randomiserade screeningtester. Samarbetet med Helsingfors universitetssjukhus (laboratoriet, Ulf-Håkan Stenman), Tammerfors universitet (epidemiologi, Anssi Auvinen och urologi, Teuvo Tammela) och det internationella konsortiet (Eramus-universitetet, Fritz Schröder) fungerade sömlöst. PSA-provtagning som screeningtest var utbrett inom hälso- och sjukvården i Finland, trots att det saknades tillförlitligt forskningsunderlag om dess effekter på dödligheten. Screeningen för prostatacancer avvek generellt från de tidigare nämnda screeningarna i avseende på den vetenskapliga kunskapen. Syftet med forskningen om rutinmässig screening var att avgöra om screening som visat sig vara effektiv kunde användas i Finland, så att denna effektivitet åtminstone upprepades till en acceptabel nivå. Genom den internationella samarbetsstudien i fråga kunde man inhämta denna kunskap i avseende på prostatacancerscreening. Jämfört med de tidigare utvärderingarna av rutinmässig screening fanns det praktiska skillnader, bland annat med avseende på finansieringen och de etiska forskningsreglerna. Tack vare cancerscreening har man i Finland kunnat förhindra två tredjedelar av dödsfallen i livmoderhalscancer, en fjärdedel av dödsfallen i bröstcancer och en sjundedel av dödsfallen i tarmcancer. Den relativa effektiviteten för varje ny screening som inletts har följaktligen varit lägre än för de föregående screeningarna, och det verkar som att cancerscreeningarna utvidgas allt långsammare till nya former av cancer för att kanske till och med stanna av helt. Med PSA-screening har man kunnat förhindra vart tionde dödsfall i prostatacancer, men på grund av de stora nackdelarna har prostatacancerscreening inte införts som en del av den rutinmässiga vården. I Massundersökningsregistrets forskningsarbete behandlades förstås många frågor i samband med utvecklingen av rutinmässig screening. Till exempel moderniserades eller ersattes screeningtestet för livmoderhalscancer av automationsteknik, vilket krävde bevis på en förbättrad känslighet eller mindre överdiagnostisering jämfört med ett traditionellt test. Det var nödvändigt att utvärdera hälsoeffekterna av att dela upp Cancerorganisationernas gemensamma screeningkedja. Ofta begärdes det också att befolkningsscreeningarna skulle ersättas av screeningar av riskgrupper. Teorin bakom sådana fokuserade screeningar var ett av Massundersökningsregistrets prioriterade områden. Cancerregistrets Massundersökningsregisters historia speglar den allmänna utvecklingsprocessen för de cancerscreeningar som nämndes i början. Inom laboratorievetenskaperna skapades många potentiella screeningtester, och många av dem började användas kliniskt, men endast ett fåtal visade sig slutligen vara effektiva på befolkningsnivå. Resultatet avgjordes i slutändan av screeningkedjans svagaste länk, även om resten av kedjan fungerade smidigt. Finlands hälso- och sjukvård har även i detta avseende visat klarsynthet: Endast screeningarna för livmoderhalscancer, bröstcancer och tarmcancer genomförs på befolkningsnivå, som en del av folkhälsovården. Det ofta upprepade talesättet eller motpåståendet mot en sådan kritisk hållning – ”it is better to do something than nothing” – stämmer helt enkelt inte. Endast ett fåtal av de föreslagna cancerscreeningarna är till nytta, men de har alla nackdelar.
